Kollade på de båda dokumentärerna på 4:an ikväll. Tycker den om Graaf-syrrornas liv var en aning ehh…hmmm…otippad. Jag har lite svårt för djupt religösa människor som måste hänvisa allt som händer till Gud. Men man bör väl vara openminded och acceptera deras tro. Så länge de själva mår bra är väl allt frid och fröjd egentligen. Men när syrrorna skrattade åt att de blivit kidnappade som små och att en naken man velat ta livet av sig utanför deras hus blev man smått orolig. Skulle det vara kul?
Dokumentär nummer två var betydligt mer rörande. Liza Marklund besökte S:t Petersburgs gatubarn. Sånt där får en att tänka till på hur bra man egentligen har det. Den lilla killen med guldlockarna på sjukhuset var så satans söt att man kunde smälla av! Kom springande mot Liza då hon kom dit och nyfiken som bara den på kameran var han. Tjocka kinder hade han också, är det något jag är svag för är det tjocka kinder på barn. Nypbara måste de vara.
Nu tänker jag krypa ner i sängen, är en dag i morgon också! Â
