Gjort bort mig… ovanligt!

Åhh, jag gjorde nog bort mig lite nu. Men bara lite.
Nicklas barndomsvän ringde och villa ha tag på honom. Jag svarade som det är att han inte är hemma. Killen föreslog då att han kan ringa senare. Jag fnittrade till lite ironiskt och berättade att Nicklas spenderat tre hela kvällar i rad på att hjälpa en polare med hans dator och att han säkert kommer hem sent ikväll igen. Jag har fått sitta här själv, tre kvällar i rad, och glo på tv. Ensam.
Datorer du vet, de bara krånglar, säger jag sedan käckt.
Mmm, svarar killen.
Jag föreslår att han ska ringa på Nicklas mobil istället. Men killen tvekar, han vill inte störa säger han. Men jag påpekar att det säkert inte gör något eftersom det kanske bara är kul om någon ringer när han sitter och väntar på installationer och sådär. Men killen kontrar med att det inte är någon direkt brådska med samtalet. Tillslut verkar han dock övertygad och jag ger honom mobilnummret. Innan vi lägger på säger han lite tyst att han bara ska be Nicklas om hjälp med hans dator.
Åhh, great, här har jag beklagat mig över att Nicklas är borta på kvällarna och fixar datorer… Stackars kille! Varför har Gud begåvat mig med denna stora käft och behovet av att densamme alltid ska glappa!!!???