Idag på morgonpromenaden genom samhället kände jag plötsligt en stark doft. Luktade som en salig blandning av sopor, bränd plast, mat och avgaser. Låter ju inte så glamoröst men det var ljuvligt, absolut ljuvligt. Doften påminde mig om Thailand. Kändes som om jag stod bredvid en, som alltid, väl trafikerad gata på Phuket, klädd i bikini och med en handduk under armen, redo att ta mig ner på stranden. Mopederna flög förbi och solen gassade. Varmt. Kunde höra havets vågor slå in över stranden. Och så den där doften, sopor, plast, mat och avgaser. Ljuvligt. Kände hur en stark känsla av längtan spred sig över kroppen och jag blev alldeles varm. Underbara Thailand. Men så tittade jag ner och där stod Fia och tittade på mig. Kallt, friskt och verkligt. Tanken om Thailand var som bortblåst – hur skulle jag kunna lämna henne i 2 långa veckor?
Det känns både konstigt och skönt att inte åka iväg till Thailand i år. Skönt att inte behöva fundera på att spara pengar, oroa sig över att lämna Fisen och kissarna, rota fram nerpackade sommarkläder mitt i vintern, våndas inför 12 timmar på ett flygplan och ta ledigt från skolan.
Men
Konstigt att inte få känna värmen mitt i vintern, få njuta av längtan, rota fram sommarkläderna, bara vara vi, ligga på stranden och njuta, andas den tropiska luften, höra ”Sawadee Kah”, njuta av att bara vara, åka till Central Festival och shoppa, möta leeden och skratt, ringa hem, inte bry sig, känna hemlängtan, äta god mat, pruta…
Jag är så jättedelad inför det här i år. Vill, vill inte. Vi har ju bestämt att vi ska vänta. Hinna längta lite. Åka någon annanstans. Men oj, vad det var svårt.
