Jag fattar inte vart minuterna, timmarna, dagarna, veckorna och månaderna tar vägen. Det snurrar fort nu och det gäller att hänga med. Man vaknar på måndag morgon och vips så är det söndagkväll. Och det hinner hända en jäkla massa däremellan. Men fort går det!
Kanske på gott och ont. En ständig strävan och längtan framåt och en tanke om att hela tiden ligga steget före blir som en enda jakt efter något som man inte riktigt vet vad det är.
Spännande men också påfrestande.
För att släppa det filosofiska lite och ramla ner på jorden med en duns: Igår höll jag på att elda upp vårt hus. På riktigt! Det var naturligtvis inte min mening, och det är tur att en annan hispig liten höna har en sambo som är lugn som en ko. Det hela var egentligen brödrostens fel, inte mitt. En brödrost ska fungera, den ska kasta upp brödskivorna efter någon minut. Vår brödrost fungerade inte igår och resultatet var kraftig rökutveckling och en nedervåning som stinker rök. Vi satt i godan ro i vardagsrummet i väntan på vårt rostade bröd när det börjar lukta lite skumt. Men bara lite, jag känner mig därför lugn på väg ut i köket. Mitt lugn övergick till stelnande skräck när ett rejält svällande rökmoln ur brödrosten mötte mig. I taket låg röken riktigt tjock och det var svårt att andas. Det var sekunder från att slå eld ut brödrosten. Jag gjorde som alla hispiga hönor hade gjort: skrek. Kolugna sambon var betydligt mer effektiv, drog ut sladden till brödrosten och kastade ut de kolsvarta bröden på stengången utanför köksfönstret. Sedan dess har vi vädrat och vädrat. Det syns inga märken någonstans i köket men den där lukten vill inte ge med sig. Vilken tur vi hade och vilken tur jag har som har en sambo med hjärna!
Nu ska jag ägna min snurrande hjärna åt lite icke krävande slötittande på E.
De var som jag på jobbet. Våran dammsugare där började ryka och osa bränt. De jag gjorde var att springa bort till min kollega helt hispig å sa att de ryket ur dammsugaren. Lugn som han är kom han bort och frågade mig varför jag inte dragit ur sladden =)