Knasig pappa

Igår svängde vi förbi min pappa för syrrorna skulle sälja ur sina jultidningar. I år hade de varsin tidning så det blev lite trixande innan jag hittade för någorlunda jämna summor i båda. Jag brukar vara nog med det där, likså när det gäller presenter, det måste vara rättvist. Köpte en bok till mig själv, skriven av Cesar Millan (dock översatt till svenska – tack och lov!), den ska jag få i julklapp av Nicklas tänkte jag. Fast han vet nog inte om det än… 😉

När vi satt där i godan ro och kollade i tidningar dyker pappa upp i dörren. ”Det här är min nya kompis” säger han och alla tittar upp. En ekorre! Levande!? Nej, inte riktigt. Stendöd och stenhård snarare. Stelnad i en fin position och väldigt välbevarad. Pappa kommer på den brilianta idén att sätta Korre-kompis vid lillerorsans askfat på altanen. Han är sån min pappa…
Vi väntade och väntade och väntade. För första gången i mitt liv ville jag att brorsan skulle ta en cigg 😉 När vi alla hade samlats ute i trädgården kom han äntligen ner med tändaren i hand. Johanna (hans tjej) var den som först såg Korre, men hon sa inget, bara backade lite smått chockat. Lillebrorsan märkte inget och började gå mot askfatet och DÅ! Iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!! Han skrek och slängde sig bakåt. Vi andra låg dubbelvikta. Stackars pojk.

Till alla djurvänner: Korre led inte, eller ja, innan han just dog kanske han led lite, kan skylla det på en katt. Nu är han begraven och har fått frid i själen.