Fick ett telefonsamtal

Min gamla sjuksköterska Birgitta på Östra i Göteborg ringde nyss. Hon höll på med en uppföljande undersökning som gäller de barn och ungdomar som har opererats för epilepsi på sjukhuset. Undersökningen går ut till de vars opereration skedde för två till fem år sedan. Den där femåringen, det är jag det. Grattis till mig!
Jag var den första av de hon frågat som har kunnat ta körkort efter operationen. Jag antar att det är den där ”3års anfallsfritt”-regeln som ställer till det för många. Ett jäkla väntande i onödan är vad det är. Inte ens övningsköra får man göra under de där 3 åren. Säg att man opereras eller lyckas hitta en bra medicin när man är 15 år, då får man börja övningsköra vid 18års ålder! Snacka om att polarna har försprång då, de som har fått övningsköra sedan 16års ålder!
Men det är klart, vad är några års mindre övningskörning mot att leva med epilepsi? Nada! 
Beslutet att göra en operation är nog ta mig tusan det bästa beslut jag någonsin har tagit. Jag ångrar det inte en sekund, eller nja, lite ångrar jag det. På morgonen när jag ska fixa håret och det ”fattas” en massa hår på höger sida av huvudet pga ärret, då ångrar jag mig 😉
Ähhhh skämt å sido, det var ett bra beslut. Jag är oerhört tacksam till all den sjukhuspersonal som hjälpte mig. Deras skicklighet och vänliga ord gjorde det hela så mycket lättare. Ja, och så mamma förstås. Mamma hämtade frukost, mamma köpte godis, mamma körde hit, mamma körde dit. Men det är väl så det ska vara antar jag, det är en mammas jobb att assistera sin unge 😉