Författare: josse

Jag är totalt nerkärad i Fia! Åtminstone när hon sover…
Det märks att hon börjar bli lite mer katig nu, första dagarna var hon så försynt och lydig men den tiden är nu förbi.
Eftersom det är jag som går hemma med henne hela dagarna är det också jag som får ta skiten, dvs fostrandet. Igår hade vi en dispyt när jag skulle äta. Det var ett satans gnällande på henne, hon ville naturligtvis äta min mat hon också. Hon for upp i knät och jag puttade undan henne, så där höll vi på en bra stund innan hon kom på att man kan ta sats i soffan och hoppa upp på soffbordet där maten är. Efter många suckar och en hel del ”NEJ” från min sida gav hon upp och somnade.
Idag har vi redan hunnit med ett bråk, hon jagade nämligen Ester. Det är dödsstraff i det här huset på sådana företeelser! Tur för Fia att källardörren var öppen så att Ester kunde smita ut. Fia verkar inte riktigt förstå hur farliga katterna är. Förhoppningsvis får hon sig ett riv av någon av dem så hon fattar och förhoppningsvis tar inte det rivet allt för illa.
Vi har börjat att träna sitt med henne, det verkade hon fatta ganska snabbt. Tränar också henne att sitta ner innan hon får maten och vänta på ett ”varsågod”, det går väl sådär… 😉
Hon vet vad hon ska göra för att få sin mat men hon glömmer sig mitt i all iver och då blir det bara fel.
Det är en mycket envis liten dam som går sin egen väg. Det här med inkallning måste vi därför träna stenhårt. Hon skiter nämligen fullständigt i oss när vi är ute. Jag har lockat med leksaker och flygit runt på trädgården likt en apa och gullat med bebisröst. Det hjälper inte hur mycket jag än skämmer ut mig inför grannarna, hon skiter i mig! En kaxig lite typ…
Jag förväntar mig igen superlydig hund, det kan man inte göra med den här rasen. Men eftersom jag är ännu envisaren än Fia så ska vi åtminstone komma bra nära en mycket lydig hund!
Tyvärr kan jag också meddela att det är Nicklas som är Fias favorit. Det tar emot att erkänna men det är nog ändå så. Den där lilla stumpen till svans som hon har viftar frenetiskt (upp och ner!) när Nicklas kommer hem från jobbet och sedan är hon honom en trogen följeslagare resten av kvällen. Som kompensation kan jag ju avslöja att katterna har vänt Nicklas ryggen, de ser honom som den stora förrädaren i familjen, och det är ju alltid en tröst
Nähe, nu var det roliga slut. Det lilla rynkiga monstret börjar röra på sig där i soffan, det betyder kissedags!

Jag förstår nu varför småbarnsföräldrar gnäller om bristen av en redig nattsömn. Jag känner mig tröttare nu än vad jag gjorde igår kväll när jag lade mig! Det föll på min lott att vara hundvakt under natten. Vi har lilla Fia (nu är det bestämt) i en biabed på golvet nedanför sängen. Varje gång hon börjar gnälla slänger jag ner min hand och om hon då somnar om (gärna på handen…) kan jag försiktigt dra upp den igen. Om hon fortsätter gnälla är det kiss- eller bajsdags. Då är det bara till att pallra sig upp, kränga på sig ett par byxor och gå ut. I början av natten trodde jag att varje gnäll var ett kissgnäll så för att vara på den säkra sidan tog jag ut henne, hon kissade definitivt inte varje gång. Eftersom detta gnäll kom ca 1 gång i halvtimmen var jag vid klockan 1 förbannat trött på att släpa ut henne så jag började testa om det gick att få henne somna om istället vilket fungerade fint. Hon är dock en fisförnäm liten valp, tycker inte om att bli blöt om fötterna när det är dagg i gräset ute. Flera gånger när vi var ute för att kissa hoppade hon upp på mina skor för att slippa bli våt om tassarna. Tack och lov har det bara hänt två kissolyckor inomhus, båda dagtid. Hon brukar gnälla när hon vill ut men under de där båda olyckorna sa hon ingenting, bara satte sig plötsligt och kissade. Lite svårt att hinna plocka henne innan hon gör något sådant, men vi måste ha stenkoll på henne så att hon inte får chansen!
Resan hem igår gick i alla fall superbra! Fia somnade i mitt knä och sov sedan nästan hela vägen hem. När vi kom till Hyltebruk började hon resa sig och verkade aningen orolig. Kissepaus! Lyckades hålla henne sysselsatt med annat tills vi kom till mormor och väl där var det bara ut ur bilen i 110 och ner på gräsmattan. Fia sprang runt lite och tuggade på löv innan hon satte sig och kissade en jättekiss, den hade hon hållt inne lääänge 😉
När vi kom hem var det dags för mat. Åhh herrejävlar vad hon äter! Maten förvinner i ett naffs och hela hunden är geggig av matrester när hon är färdig. Hon har nog inte riktigt förstått än att det inte är någon konkurrens om maten här. Vattenskålen lyfte vi bort efter ett tag för hon drack upp alltsammans så fort vi fyllde på, precis som om hon var rädd för att någon annan skulle ta hennes vatten.

   
På väg hem i bilen           MAT!                   Trött Fia.

Nu sover den lilla så jag får väl passa på att sova nu jag också. Det gäller att ta chansen när man får den 😉