Författare: josse

Min gamla sjuksköterska Birgitta på Östra i Göteborg ringde nyss. Hon höll på med en uppföljande undersökning som gäller de barn och ungdomar som har opererats för epilepsi på sjukhuset. Undersökningen går ut till de vars opereration skedde för två till fem år sedan. Den där femåringen, det är jag det. Grattis till mig!
Jag var den första av de hon frågat som har kunnat ta körkort efter operationen. Jag antar att det är den där ”3års anfallsfritt”-regeln som ställer till det för många. Ett jäkla väntande i onödan är vad det är. Inte ens övningsköra får man göra under de där 3 åren. Säg att man opereras eller lyckas hitta en bra medicin när man är 15 år, då får man börja övningsköra vid 18års ålder! Snacka om att polarna har försprång då, de som har fått övningsköra sedan 16års ålder!
Men det är klart, vad är några års mindre övningskörning mot att leva med epilepsi? Nada! 
Beslutet att göra en operation är nog ta mig tusan det bästa beslut jag någonsin har tagit. Jag ångrar det inte en sekund, eller nja, lite ångrar jag det. På morgonen när jag ska fixa håret och det ”fattas” en massa hår på höger sida av huvudet pga ärret, då ångrar jag mig 😉
Ähhhh skämt å sido, det var ett bra beslut. Jag är oerhört tacksam till all den sjukhuspersonal som hjälpte mig. Deras skicklighet och vänliga ord gjorde det hela så mycket lättare. Ja, och så mamma förstås. Mamma hämtade frukost, mamma köpte godis, mamma körde hit, mamma körde dit. Men det är väl så det ska vara antar jag, det är en mammas jobb att assistera sin unge 😉

Shit!
Jag måste in i duschen NU! Men kan inte slita mig från Dr Phil! Detta måste vara det mest spännande avsnittet någonsin. En morsa som plågar sin dotters familj med sina lögner och oroligheter. Minsta lilla sak som sker i familjen förstorar morsan upp. Nu börjar hon dessutom att bli desperat och hittar på fantastiska lögner om allt och alla. De röker hasch i garaget osv.
Spännande! Hur ska detta sluta?

Är Dr Phil en godkänd orsak till att komma försent till mattelektionen?

Josse skär upp frallor och Nicklas sitter vid datorn

Josse: AAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJ!
Nicklas: Vad skriker du efter!?
Josse: Fingret! Jag skar av mig halva fingret!!!!! Helvetes satan!
Nicklas: Ähh, få se då.
Josse: Oooooajoooajoooaj…
Nicklas: Men Josse då, det är ju bara en liten skinnbit som är av.
Josse: Halva fingret är av! Det gör ont som faaan!
Nicklas: Tryck papper på det och sedan kan du sätta på ett plåster.
Josse: Men ska det göra så här ont då? Det dunkar i hela fingret!
Nicklas: Det kommer göra ont skitlänge, i hela handen.
Josse: Åhhhh, tröstar du mig då om jag blir ledsen när det gör ont.
Nicklas: I helvete att jag gör, sätt på ett plåster nu.
Josse: Okej

Väntar just nu på Carro. Hon är påväg hit till Sms för att gå ut och käka pizza med mig och Nicko. Tina ansluter förhoppningsvis i samma veva som den rödhåriga.
Oooopsidaisy! Nu kommer visst Carro! Snabba ryck var det där 😉
Det är festival här i samhället idag. Vet inte ritkigt vad det innebär eftersom annonseringen varit lite dålig angående kvällsaktiviteterna. Men musikunderhållning är lovat i alla fall, det är ju en bra början.
Får rapportera här senare om hur min kväll avlöpte.
Tjing!

Jag vet inte vad som for i mig men plötsligt fick jag för mig att röja bland all bråte på övervåning. Jag kastade mig upp för trappan och slet lite här, drog lite där och var sådär överdrivet hurtig i mina rörelser.
Detta varade i ungefär 3 minuter. Sedan blev aktiviteten oerhört tråkig. Men eftersom jag under de 3 minuterna lyckats slänga runt en massa saker var det bara till att bita ihop och fortsätta röja.
Tre stora kartonger med onödigt kraffs lyckades jag röja undan. Det blev två ica-kassar och en sopsäck fulla med kläder till UFF. Jag lyckades även fylla vår soptunna med skräp. Lite illa eftersom de inte tömmer den förrän om två veckor… Men det blev ju bra på övervåningen i alla fall!
Man känner sig så ren och fräsch när man får slänga en massa kraffs. Bort med gammal skit och in med ny liksom 😉

Den här dagen har gått i förnekelsens tecken.
Jag försökte i förmiddags förneka att jag har en aningens problem när det kommer till läsetalen i Matematikboken. Det står fel i facit.
Jag förnekade sedan att den frusna kycklinggrytan inte gick att värma i micron och fortfarande vara ätbar. Eftersom det finns fler frusna kycklinggrytor i min frys kommer jag att fortsätta förneka detta till den dag då jag blir allvarligt matförgiftad av nämnda mat
Just nu sitter jag och totalt förnekar det faktum att mina benmuskler orsakar mig en massa smärta. Detta på grund av en lång promenad ihop med Linda tidigare i kväll. Jag är inte otränad och anledningen till att ögonen tåras då jag reser mig från soffan har inget att göra med benont.

Nu ska det vältränade matteproffset gå och lägga sig innan matförgiftningen slår till. Godnatt!

Pust och stön! Var på Ge-Kås igår eftermiddag. Say no more, eller vad!?
Redan två steg in i denna underbara helvetesaffär ville jag döda någon, med mina bara händer ville jag strypa en pensionär, eller två.
Varför ska pensionärer handla på tider då vi övriga handlar, dvs eftermiddagar, kvällar och lördagar. De har ju för guds skull hela förmiddagen på sig att gå och sega bland hyllorna. För sega, det gör de! De stannar mitt i gångarna, vrider långsamt på huvudet och funderar och glor. ”Var är jag egentligen” ser de ut att tänka och vi andra får noll lust att hjälpa den förvirrade, snarare köra rakt över den lilla pensionären med kundvagnen…
Men jag ska inte vara orättvis i mina anklagelser, alla pensionärer är inte sega och i vägen. Jag fick igår även se den andra sorten, den pigga, snabba och smidiga pensionären. Den som verkar veta att den faktiskt uttnyttjar någon annans shoppingtid och respekterar detta genom att inte vara i vägen för någon. Bra jobbat!
Och barnen sen då, ska jag ens ta upp barnen? De syns ju inte! Oftast är de därför inte heller i vägen, man märker dem liksom inte förrän man kört rakt över den lilla snoriga treåringen med kundvagnen. Så egentligen stör de inte mer än då de skriker. ”Buäää buäää, vill ha vill ha!” Jobbiga ungjävel tänker vi andra och slänger irriterade blickar på den redan panikslagna morsan.
Jag har även svårt att förstå dessa människor som tar med barnvagnen in på Gekås. Mötte en morsa igår som gick med kundvagn i ena handen, barnvagn i andra och en unge hängande på magen. Det ”lilla” ekipaget var i vägen precis överallt, inte en enda sekund var de inte i vägen. Tja, jag antar att det är en talang det också…

Skönt i alla fall att det dröjer mellan mina besök på Ge-kås. Till nästa gång har jag glömt allt mitt hat mot besökarna och kommer åka dit med en härlig förväntan om att få göra rediga klipp. Men sen kommer pensionärerna…