Författare: josse

Usch det här var inget kul alls. Jag kan inte sluta tänka på henne och hennes familj, ser dem framför mig hela tiden. Livet är så orättvist! Hur kunde det hända!? Man är helt utelämnad till sitt öde när man flyger. Varför landade vi inte tidigare!!?? Varför vände vi inte om när hon blev dålig? Det handlade inte om några timmars flygresa från Phuket utan minuter, minuter for guds skull!

Expressen

Aftonbladet

Nu håller vi på att packa för fullt. Samma dilemma varje gång. Handdukarna! Det känns inte riktigt rätt att lämna kvar dem. Även om man är katig hemma innan man åker och skryter vitt och brett om att en massa skräp ska lämnas kvar (inklusive handdukarna) svider det ändå lite i hjärtat. Det är liksom handdukarna som blir ens bästa kompis på semestern. De små liven följer med till stranden varje dag och är faktiskt omöjliga att leva utan här nere. Det började redan i förrgår med att Nicklas frågade lite försiktigt på stranden om handdukarna ska med hem. Nej, sa jag bestämt, ingen handdukar! Men blödig som man är veknade jag. Men då, sån tur var, stod Nicklas stark. Nej, sa han, inga handdukar. Nu hänger min rosa och hans gröna på balkongräcket utanför fönstret och de är sååå ensamma. Jag drar för gardinen så jag slipper se dem då vi lämnar rummet. Buhuuuuuhhuuuuu

PAUS

Nu har vi precis haft ett stormöte angående handdukarna. En enig jury beslutade att de ska med hem. De får plats i Nicklas väska. Jippie!!!!!
Fy fan vilken dålig karaktär vi har!
Jag har i alla fall dumpat en hel del krämer och hårsprey och mousse och balsam… Det är väl ändå värt något?

Om en halvtimme måste vi lämna rummet. Som straff för att vi fick det så sent på vår inchekningsdag tänker vi sitta här och sura tiden ut. 2 minuter i 12 tänker jag gå ner och be dem hämta våra väskor. Hahaha, jag är ond 👿

Hoppas inte planet är mycket försenat. Det är ingen höjdare att sitta på phuket flygplats och vänta. Sist gick det innan utsatt tid, tur att alla som skulle med satt vid gaten annars kunde man lätt missat påstigningen.
Just nu längtar vi bara hem. Det är tiden mellan lämnandet av hotellet och anländandet i hemmet som är jobbig. Den är döööödligt seg! Just nu längat jag efter katterna, den egna sängen, familjerna, vännerna, min dator och mest av allt: riktig svensk mat, nämligen pizza från Rendez Vous! 😉

Sweden here we come!

De här tre sakerna är vad semestern handlar om (silkontuttar har väl även det en given plats iofs). Just maten var idag alldeles underbar! Vi hittade en indisk resaturang nere i byn som serverade himmelskt god mat! Nu bara måste jag hem och köpa en kokbok med indiska rätter. Blev helt frälst!
Badet idag var också bra. Vattnet var klart och fint och tidvattnet satte in lite senare idag så det gick bada en bra bit in på eftermiddagen. Har tagit lite bilder för att ni ska få ett hum om hur stor skillnad det är på vattennivån här.

  Detta är taget på förmiddagen, vattnet går nästan upp till solstolarna när det är som högst.

  Stranden på eftermiddagen. Nu har det börjat dra sig undan.

  Detta är taget från solstolen på eftermiddagen. Det är Nicklas som står nere vid vattnet. På morgonen är det två steg till havet från solstolen, här är det liiiiite längre 😉

  Här är stranden på kvällen. Havet är lååångt bort och stenarna och korallerna ligger blottade.

  Här är Nicklas igen fast på kvällen.

  Sådana här fina koraller är det som tittar fram på kvällen.

  Man ser massa äckliga djur när vattnet dragit sig undan. Här är något äckligt djur eller om det är en växt, äcklig var den i alla fall.

  Och så har vi pappas bästa kompis, Krabban Krabbsson! Jag har mött honom, pappa, in real life!

  Här är restaurangen vid stranden som mormor verkar har sett på Google Earth. Är det möjligtvis samma? Mormor?

  Linbanan som tar oss från hotellet till stranden. Det går att gå men är brant och jobbigt när man är lat turist. Helt löjligt egentligen för det är verkligen inte långt att gå. Man blir lat av att ha semester.

Idag har jag förövrigt fått ett utbrott på de andra hotellboende (läs snobb-britterna) De är helt makalösa! Det går en liten buss mellan vårt hotell och byn var tionde minut. Det är egentligen en liten lasbil vars flak de placerat bänkar på och slängt upp ett tak över. Ingången är längst bak på kortsidan. Det är trångt både på höjden och bredden i den lilla bussen. Jag tycker naturligtvis då att först på bussen ska sätta sig längst in. Det är ett helt förnuftigt resonemang eftersom det är nästintill omöjligt att krångla sig förbi folk i det trånga utrymmet. Britterna håller tydligen inte med mig… De ska in först och de ska sitta ytterst, närmast dörrhålet. Deta resulterar i att alla andra får kråma sig förbi deras feta lår när man vill med :evil: Dessutom lider de av någon sorts skräck att sitta nära folk. Häromdagen var det nästan fullsatt i bussen när ett gammalt par hoppade på. Det var en halvmeter mellan en brittgubbe och Nicklas men ändå flyttade gubben inte in. De stackars gamla paret fick tränga ihop sig längst bak i bussen på en pytteliten plats bara för att han inte kunde lyfta på rumpan. Fy var ouppfostrat! Jag tror minsann att jag får ha en uppfostringskurs med britterna här på hotellet. Vill poängtera att inte alla britter är sådana här, vissa är bara fult klädda liksom. Hahaha, skämt å sido, det finns schyssta britter som lyfter på rumpan, sätter sig längst fram i bussen och klär sig snyggt. Även om de inte finns på det här hotellet 😉

Stekning pågår och det är vaaaarmt! Tack och lov är det lite molning idag så man får en chans att andas mellan varven. Verkar överlag vara molningare och disigare på östkusten än västkusten här. Vi kommer aldrig mer åka till denna sidan, vi är och förblir frälsta vid Karon. Massor av turister, affärer, svenskrestauranger och alldeles, alldeles underbart!
Såg den här skylten igår kväll när vi vandrade upp för världens största backe á la Mount Everest. Tyckte den var lite kul. Snacka om att vara övertydlig, precis som man inte fattar det själv liksom.

 

Idag har vi inte gjort mycket (är det som kallas semester antar jag). Badat och solat. Börjar ju närma sig hemresa och vi försöker in i det sista fixa brännan. För Nicklas del var det bara ansiktet som fick känna solens strålar idag eftersom resten av kroppen fått nog. Jag däremot steker hela koppen utan solkräm, dock även utan resultat. Det händer nada, jag kan nog inte få mer färg nu…. utom i ansiktet! Fastän jag smörjer och smörjer bränner jag näsan. Stoppljusvarning big time!
Var fint vatten i havet idag så vi kunde bada både där och i poolen. Nicko föredrog poolen där han gjorde bomben så att jag och ett par tvillingpojkar höll på att åka över kanten av svallvågen. Vem har sagt att man behöver vågmaskin liksom.
Nu ska vi sova. Man blir trött av att göra ingenting 😉

  Nicklas visar hur man står på händer. Det gick väl sådär…

  I väntan på bussen till samhället där vi ska käka.