Kategori: Övrigt

Veckans jobbigaste ord är:

Hounung, Honugn, Hunugn, Huonugn, Hunung…

HONUNG!

Hur svårt kan det vara!?

Livet är inte alltid rosenrött och när det inte är det väljer jag att inte blogga. Jag är heller inte så värst bra på att vara social just nu och därav Carros kommentar här bredvid 😉

Det här med sorg är något lustigt. Morfar är den första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, tanken slår mig som en örfil rätt över ansiktet varje morgon. Morfar är det sista jag tänker på innan jag somnar. Där emellan tänker jag på honom flera gånger om dagen. Hur länge kommer det vara så här? När förstår man vad som har hänt? Det där med förståelsen är en klurig sak, det har jag förstått. Man hör, man ser, man tänker och man pratar men jag tror faktiskt inte riktigt att man förstår. Jag läste en bok en gång där en präst skrev om hur det tar ett år innan man uppnår viss mån av förståelse. Under det året möter man situationer där den förlorade personen saknas och därmed uppnås viss förståelse. Men saknaden däremot, sorgen att ha förlorat någon nära, den finns kvar hela livet.

Konstigt tycker jag är ett bra ord att använda för att beskriva hur jag känner. Allt känns väldigt konstigt. Det är konstigt att någon kan försvinna ur ens liv så fort, bara sådär. Det är konstigt att allt snurrar vidare, vardagen är som vanligt. Det är konstigt, men ändå skönt att vardagen snurrar på. Jag finner en viss trygghet i att allt annat är som vanligt, ändå är det svårt och konstigt att man känner så, för allt är ju inte som vanligt. Förvirrande? Ja visst, mycket.

Nej, allt är verkligen inte rosenrött just nu. Men ibland är det i alla fall lite rosa skimmer över tillvaron och det är ju alltid något.

Morfar, du fattas mig!

Nu går jag emot mina principer och skriver när jag är ledsen. Jag bara måste.
Igår förlorade jag min morfar. Han blev bara 69 år och det här kom, för mig, utan vidare förvarning. Morfar är en storrökare så hälsan var  inte den bästa, men det hände så snabbt och flera år för tidigt. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur man kan köra motorcykel samma dag som man dör. Det går inte ihop för mig. Hur kan man vakna som vanligt till en vanlig dag, vara som vanligt och sedan somna in. Jag förstår inte.

Jag hör vad folk säger till mig men jag förstår inte. Jag gör saker men det känns inte som att det är jag som styr min kropp. Ena stunden känns allt som vanligt och sedan kommer insikten över mig och det blir så tungt.

Jag förstår inte!
Jag är ju morfars lilla flicka. Lilla Josse.

Okej, nu släpper jag bomben. Vilken bomb sen då!

Jag har ju berättat här på bloggen om mina turer till Formex. Det var inte bara nöjesresor, det fanns ytterligare en baktanke. Nämligen:

Får jag lov att presentera min och Nicklas webbutik. Ta ta taaaam! Vi började klura redan under hösten 07 på om det inte vore kul att testa på hur det är att driva webbutik. Men vi är ju lite veliga han och jag. Så det tog ett tag, närmare bestämt till våren -08, innan vi kom fram till att det var en webbshop med inriktning på presenter vi ville ta fram. Presenter med kvalité. Inte de där skojsakerna man hittar överallt nuförtiden, inte heller de där hetaste av alla heta inredningsprylar. Passande presenter av god kvalité till rimligt pris, det är vår grej. Vi har ingen erfarenhet av att driva webbshop, det närmaste vi kommer användbar erfarenhet är att jag har arbetet i gjuteributiken där vi har en del presentartiklar och att Nicklas kan det här med sidor på nätet och sånt där. Vi valde, trots Nicklas kunskap, att hyra en färdig modul för webbutiken, det kändes mest realistiskt vad gäller tid att kunna lägga ner på uppbyggnaden av butiken men också kostnaden.
Det ska bli oerhört spännande det här med webbutiken och jag ser fram emot att finna nya vägar för marknadsföring, skapa en design på sidan, hitta de perfekta produkterna och tillfredsställa kunderna. Det ska bli ett mycket intressant litet projekt det här!

Idag på hundkursen började de snacka om att invandrare inte vill lära sig prata svenska språket. Att invandrarbarn är smartare än invandrarvuxna och därför lär sig barnen snabbare (!!!!!????)

Fullständigt offtopic men jag kunde naturligtvis inte låt bli att lägga mig och försöka slå hål på dessa fördomar. Jag är ju trots allt snart färdig språklärare 😉

För det första är de inte alls konstigt att barn lär sig ett nytt språk snabbare än en vuxen. Vuxna människor hämmas av känslan av att göra bort sig. Man vill absolut inte göra bort sig. Det vill ingen vuxen, speciellt inte när det handlar om något så ”simpelt” som att tala rätt. Ett barn bryr sig inte alls om rätt eller fel uttal/val av ord. Blir det fel testar de bara igen. På så sätt lär de sig väldigt snabbt.

Det talades också om att vuxna invandrare ”dras” till varandra. Togs upp ett exempel från en jobbsituation där invandrarna sitter tillsammans på rasterna och ”vägrar” att prata svenska eller sitta med svenskarna.
Det förvånar mig lika mycket varje gång någon tar upp detta och irriterar sig på denna gemenskap som invandrarna har.
Är det verkligen så konstigt? Ett exempel. När vi (svenskar) åker utomlands på semester, exempelvis till Spanien, är det ändå inte så att vi på stranden lägger oss bredvid svenskar, norskar eller danskar om vi söker umgänge? Inte börjar vi direkt småprata med en spanjor i affären om hur underbart vädret är? Men med en dansk går det ju alldeles utmärkt att diskutera om den härliga solen. Varför? Jo för att vi förstår varandra utan att behöva skämmas för att vi säger fel. Men när det kommer till att prata ett språk vi inte behärskar blir vi (de flesta) mer blyga. Dessutom förstår vi den svenska kulturen, kan normerna och det blir därför inga missförstånd. Det är en relativt säker tillvaro att umgås med sådana som är som vi själva.

Sen finns det säkerligen de invandrare som faktiskt absolut inte ens vill se åt svensk kultur eller språk. Men det är viktigt att se till varför innan vi dömer. Kanske har personen fått fly från sitt hemland, dvs lämnat det i tvång. Eller så menar personen bara att stanna här en kort tid för att sedan vända åter hem. Hade du (svensk) i en sådan situation bytt ut hela dig själv (din kultur, ditt språk)?

Vi svenskar är så övertygade om att vårt sätt att leva är det allra bästa. Att alla andra länders kultur är fel och att vår är rätt. Lustigt det där. Det är väl därför så många hasplar ur sig sina underbara fördomar utan att riktigt tänka efter först. Sätt dig själv in i situationen, hur hade du agerat?

I morse släppte Nicklas sin nya sida raggningsrepliker.se. Kolla in den! Skitsnygg om jag får säga det själv 😉
Men det behövs fler häftiga raggningsrepliker så plocka fram charmören i er, pojkar och flickor, och gå in på raggningsrepliker.se och skriv in era bästa (och sämsta) raggningsrepliker!

För ett tag sedan, en tidig morgon, kom det en man gående på vägen utanför vårt hus. Precis när jag ska hoppa in i bilen började han prata. Han berömde vår veranda och berättade om sina barns hus. Det var en trevlig liten pratstund, fast det kändes också konstigt, man är liksom inte van vid att okända människor är så öppna. Konfunderad hoppade jag in i bilen och visste inte riktigt om jag borde vara glad eller livrädd över bemötandet.
I morse när jag satt och läste i soffan går plötsligt samma man förbi utanför fönstret. Han stannar och börjar vinka! Lite smått chockad vinkar jag tillbaka och han går nöjt vidare.
Sitter här nu och bannar mig själv för att vara så stel och svensk. Istället för att bli glad över hur vänliga folk är blir jag misstänksam. Lås alla dörrar, stäng alla fönster och göm dig under sängen, var min första tanke. Vi kanske borde flytta, sa jag till Nicklas på halvt allvar halvt skämt… eller mesta allvar förresten.  

Säger det här mest om mig som person eller är det samhället vi lever i som påverkat hur jag reagerade? I vilket fall som helst är det trist. Det är trist att en människa inte kan vara genuint trevlig utan att någon reagerar med rädsla. Det är trist att jag inte var den som vinkade först.

Jag tror det finns underlag för en hård debatt angående sysslorna i hemmet och vem de ska utföras utav. Se kommentarer under mitt tidigare inlägg ”Go Shakira”. Tankarna går isär hos deltagarna 😉

Personligen är jag av den tron att den som är hemma mest/jobbar  minst ska dra det tunga lasset i hemmet. Jag tänker då främst på städning, tvättning och matlagning. Är lite delad när det kommer till aktiviteter utanför huset. Gräsklippning kan jag tänka mig utföra, även målning men vid biltvätt tar det totalstopp. Städa ur inuti – ok. Men tvätta utanpå går fet bort! Kan vara ett gammalt traditionellt synstätt som spökar där men sån är min tro. Är ändå lite modern i min tankar, i alla fall om man jämför med långa snygga Carro. Hon är väldigt traditionell och tycker att kvinnan ska sköta hemmet på insidan och mannen ska sköta utsidan. Hon är singel och helt ledig by the way. Har hennes mobilnummer om ngn är intresserad.
Jag vet några andra som brukar turas om, ena veckan har mannen utsidan och kvinnan insidan, veckan efter byts de åt. Det måste väl ändå vara det mest übermoderna sättet? 😉

Min mamma och Thomas är ett bra ex. på hur det kan bli. Först jobbade hon 75% och då var det hon som skötte hemmet. Maten stod på bordet när Thomas kom hem och städningen var hennes bit. Numer jobbar mamma lite längre än Thomas och därför är det han som fixar maten då han kommer hem först och städningen är något de hjälps åt med. Han dammsuger – hon torkar golven typ. Det tycker jag är ett schysst upplägg. Men känner jag mamma rätt hade hon nog hellre dammsugt själv eftersom det blir bäst då. Lite sån är jag med. Bättre att städa själv så det blir ordentligt gjort! Men då kan jag ju heller inte gnälla på att gubben inte hjälper till utan får stå mitt kast.

Debatten får gärna fortsätta om någon känner sig manad. Linda och Tina vore kul att få kommentarer ifrån angående detta. Även Thomas och mamma får gärna säga sitt nu när ni är med som exempel och allt.

Men kom ihåg mina kära vänner. Inget sätt är mer rätt eller fel än något annat så länge de inblandade är nöjda. Viktigt är kanske att båda två i ett förhållande (eller tre om man nu är lagd så) är med på villkoren och att ingen känner att den får ta för mycket. Alltså prata prata prata med er sambo (eller sambos) om det hela så kommer ni säkert fram till en lösning. Gör man inte det får man väl slänga ut sambon (sambosarna) och skaffa en ny (nya).
Det var dagens råd från relationsexperten Josse 😉 Nu måste hon skriva en uppsats som tyvärr inte handlar om fördelning av sysslor i hemmet. Bye så länge.