Kategori: Vanliga vardagen

Ikväll skulle jag ha varit på en scrapbookingkurs på jobbet, men den blev inställd. Trist! Jag har trixat med foton på Fia idag som jag tänkte använda. Men jag hoppas att det kommer fler chanser till en sådan kurskväll. Hade varit kul att testa på.
Blev lite dumt för jag åkte och hämtade sallad som vi skulle ha ikväll, precis när jag kommer innanför dörren med allt ringer min mobil, då är det Anna som säger att det hela blev inställt. Shit, salladen då!? Men det löste sig. Jag åkte ner till jobbet med det så får de käka det till middag i morgon.
Fastnade en stund där nere, som vanligt, stod och tjötade med Anna. Vi träffas ju inte så ofta, man får passa på. Men sen tyckte hon att jag skulle gå för hon ville räkna kassan och gå hem 😉

Lite glad är jag att det inte blev något ikväll för nu kan jag nämligen kolla på serien ”Stormen” som börjar på SVT1 nu. Har sett fram emot den serien. Tänka tillbaka lite på den där kvällen. Jag minns precis hur otroligt rädd jag var när vi satt i bilkön på väg till Smålandsstenar och såg träden falla omkring oss. När vi väl kom hem kommer jag ihåg att vi försökte lysa med billamporna på grannens hus för att se hur det stod till hos dem. Deras hus låg, då, inbäddat bland en massa granar. Men det var för mörkt, gick inte att se, inte förrän på morgonen efter. Ja, fy fan vad det såg ut! Grannens hus fick ett träd genom taket men annars klarade det sig bra.
Gudrunkvällen är en sådan där grej som jag kommer berätta om och om igen för mina barn och barnbarn. Stackarna :mrgreen: 

Idag kommer Nicklas hem på middagen och käkar. Detta innebär att jag måste planera vad jag ska fixa för käk och när jag ska börja fixa det så att allt är klart när han stiger innanför dörren. Det finns inte rum för tidsmisstag idag. Det måste klaffa.
Mitt mission för dagen.
Jag är dålig på tidsplanering. Gillar att planera och gör det mycket, ogillar spontanitet, jag vill vara förberedd liksom. Men när det kommer till tidaspekten är jag kass. Har noll feeling för hur lång tid något kan beräknas ta. Jag är total tidsoptimist. Tror alltid att jag ska hinna mer än vad jag gör. Vill vara tidseffektiv, det är vitkigt. Har jag någon minut över måste jag göra något ”nyttigt”. Måste fylla tiden. Ett bra exemepl är på morgonen när jag ska iväg till skolan. De där sista fem minuterna försöker jag alltid hinna en väldans massa bara för att vara effektiv. På de fem minuterna försöker jag oftast plocka ur diskmaskinen, städa, bädda rent i sängen eller sortera tvätt t.ex. Något måste man ju fylla de där 5 minuterna med, vara tidseffektiv. Resultatet blir alltid att jag blir sen. Alltid. De gånger jag har varit i tid kan jag räkna på fingrarna.
Sedan har vi scenariot med spegeln. När jag ska göra mig i ordning, dvs sminkning och fixa håret, tappar jag totalt känslan för tid. En halvtimme framför spegeln känns lätt som 2 minuter. Jag känner inte hur tiden förvsinner. Blir lika förvånad varje gång klockan är mer än vad jag trott, hur är det möjligt liksom? Även där handlar det om ett effektivt tidsutnyttjande. Jag står sällan framför spegeln i en hel havtimme, det är en massa annt som görs under tiden, vanligtvis samma som ovan gällande morgonen.
Ändå känns det ofta som att jag inte har hunnit med någonting under dagen. Stress hit och stress dit och så känns det ändå som att man inte fått något utfört. Jag måste börja skriva ner vad jag gör under en dag, för egentligen är det nog en hel del, det är bara det att uppgifterna jag utför tillör vardagen. Exemeplvis sortera tvätten. Jag tvättar dagligen. Vi avverkar kläder enormt jag och Nicklas. Tvättkorgen blir full direkt. Men att tvätta och sedan sortera tvätten ser man som en del av vardagen, det räknas inte som en uppgift på riktigt liskom. Men det är de ju! Allt som tar tid är ju en utförd uppgift. Nu när jag bloggar utför jag en uppgift. Sen kan man ju diksutera hur jäkla nödvändigt det ska vara att blogg om sin kassa tidseffektivitet… egentligen. Hmmmm. Jag startar på min ”dagens uppgifter”-lista idag. Kanske gör det att detta blir mitt sista blogginlägg. Bloggen stryks pga av att den skapar en ineffektiv tidsutnyttjning 

Det blev varken potatismos, fisk eller soppa idag
Först ringde mamma och ville bjuda oss på middag. Sekunden efter pratar jag med pappa och då bjuder han in oss på våfflor under eftermiddagen. Vilken lyx! Middag på ena stället och efterrätt på det andra. Så skulle man ha det varje helg 😉

Dagens diskussionsämne blev politik på båda ställena. Hmm, jag minns inte riktigt hur vi kom in på det. Jag blir så exalterad när vi diskuterar saker där jag har en stark åsikt. Hade kunnat tjöta vidare på ämnet i en evighets evighet. Kanske inte är så intresserad av just politiken i sig men tycker det är intressant att höra hur folk tänker och höra deras argument till sina åsikter. Det är viktigt tycker jag, att man har bra argument. Det är ännu viktigare att man kan se saker ur andras ögon än sina egna och tänka i andra banor. Viktigast är att man inte fastnar i gamla tankesätt. Samhället förändras och det måste man förstå annars fastnar man i sitt gamla tänk och då är det inte konstigt att man inte förstår hur dagens samhälle ser ut eller känner sig missuppfattad, den som lider värst är den som har fastnat. 
Jag hoppas verkligen att jag inte har samma synsätt och tänk på en massa saker och ting om 10 år som jag har nu. Inte ens om 5 år! För det skulle innebära att jag har fastnat någonstans på vägen. Man måste hänga med, lära sig att tänka om och vara öppen.
Ett bra exempel kan vara, inom politiken, om man har röstat på samma parti hela livet. Då har man missat något på vägen anser jag. Eftersom samhället förändras hela tiden förändras även de olika politiska partiernas ståndpunkter. Det vore därför onaturligt att man sympatiserar med ett och samma politiska parti hela livet och håller sig till att det, och enbart det, är det rätta. Då har man fastnat någontstans på vägen tror jag. Eller så håller man på det partiet ”bara för att det har man alltid gjort”, men det är detsamma som att ha fastnat.

Kanske tycker jag det här är så viktigt för att jag läst till lärare. Då får man höra ganska mycket att det är viktigt att man hänger med. Vilket är mycket logiskt när det gäller just det yrket, bland ungdomarna går förändringarnas vind snabbt. Jag kanske är lite hjärntvättad på ämnet då 😉

Fy vilken jobbig natt! Igår käkade vi pizza på kvällen. Var skitlänge sedan sist så jag slog på stort och tog en med bearnaisesås och fläskfilé. Mums! Orkade bara halva men lika glad var jag för det. Pizza i två dagar liksom, hurra! 😉
Men det kommer fan inte ner någon pizza i min mage idag!
Vaknade i natt med ett rejält illamående. Snurrade en stund i sängen innan jag tog kudden med mig och lade mig på badrumsmattan. Lika bra att ligga nära dasstolen för om kräkas är äckligt så är det ännu äckligare att torka kräk! Jag låg där en bra stund, sov vissa stunder, låg vaken andra. Kroppen sa åt mig att kräkas men ni vet, det är ju så äcklig så jag kämpade emot. Aldrig i livet! Efter en stund där på badrumsmattan, vet inte hur länge, kände jag mig faktiskt lite bättre. Gick tillbaka till sängen. Fia fick ett utbrott när jag närmade mig hennes biabädd, hon såg inte att det var jag och börade skälla som en galning. Vaktfisen 😉
Idag mår jag bättre, men det känns inte helt 100. De måste ju ha varit pizzan? Något på den som min mage inte tyckte om eller som inte var ok.
Detta innebär att jag måste laga mat idag. Blä, så trist! Vad ska jag hitta på då? Helst bör det väl vara något lättsmält för magen. Potatismos? Fisk… Usch, gillar inte fisk men tvingar ju i Fia kokt fisk när hon har ont i magen, så rätt ska väl vara rätt. Hmm får köra uteslutnings metoden, pizza går iaf fetbort!

Vi har haft besök, igen. Andra gången den här veckan. Just det, Jehovas…
Jag stod i godan ro i köket och grejade medan Nicklas satt och jobbade i vardagsrummet. Vi hör båda hur en bildörr slår igen någonstans här utanför. Det hörs jäkligt bra här. Kan t.o.m. höra när grannen slår igen en bildörr och han bor ju en bit ifrån.
”Hörde du bildörren? Kommer det någon?” frågar Nicklas.
Vi kikar båda ut genom fönstret men ser ingen bil på den vanliga parkeringen. Men då, när jag vrider huvudet lite åt vänster ser jag den gråa bilen parkerad utmed grusvägen ovanför huset.
”GÖM DIG FÖR I HELVETE DET ÄR DOM!!! fullstädnigt vrålar jag till Nicklas som kastar sig in på dass medan jag slänger mig ner på golvet i köket. Sen väntar vi. Efter en stund hör jag hur Nicklas fnittrar inifrån dass, jag blir själv lite full i skratt men måste bärga mig, de har fortfarande inte knackat på. Det dröjer en bra stund innan det faktiskt knackar. Kanske hörde de mitt lilla utfall och därför tvekade? Kanske gick medhjälparen runt huset för att kolla om hon kunde se någon kräla på golvet? De gav upp ganska snabbt och åkte.
Jag undrar om de nu förstår vår ståndpunkt? Det lyser i hela huset, tv:n är på, två datorer står på i vardagsrummet, det står en gryta och kokar på spisen och två bilar finns på gården. Fattar de nu att vi inte vill!? För att säga det till dem fungerar inte, jag har ju testat.

Hahaha, nu när jag skriver kom det fler bilar och svängde in på grusvägen. ”Det är dom, i ny bil! skriker jag. ”Nej nej”, lugnar Nicklas. ”Det där är Plymoutharna, det är lugnt, de vill ändå inte rekrytera oss.”
Vi drar båda en lättnadens suck, tack och lov för Plymoutharna!

I flera år har jag nu samlat gamla kläder som inte längre passar eller tilltalar mig. Även Nicklas kläder har jag samlat. I kassar under skrivbordet har de stått och tagit onödig plats. Så nu var det verkligen på tiden att jag lade ut skiten på Tradera. Eller skit och skit. Vissa grejer är inte använda alls medan annat är använt max 1 gång. Jag kan t.o.m. säga när den där enda gången var, exempelvis juldagen och julafton ;-). Hur onödigt är det inte att köpa kläder som man bara menar använda 1 gång! Hmm, och hur pissigt är det inte att behöva sälja kläder för att de har blivit för små… Aj aj aj. Vissa kläder svider det lite att behöva lägga ut. Min jeanskavaj från Only hade jag gärna behållt, det pickiga linnet från Sister point och det lila linnet med tigertryck från Vero Moda. Mitt hjärta gråter en skvätt över att tiden då jag faktiskt kunde klämma mig i dessa kläder sedan länge är förbi ;-) Jag övertalade Nicklas att lägga ut en av hans Dahlin skjortor. Knappt använd, vilket känns lite tradigt. Men även där måste vi vara realistiska, släppa taget och låta skjortan leva det liv den förtjänar, inte leva instängd i en Ge-Kås påse!
Jag har väl inte ens lagt ut en tredjedel av allt som vi har samlat på oss i Ge-kås kassarna. Mycket finns kvar, men jag överväger starkt att lämna det i UFF-containern istället. Det är så mycket jobb med att lägga ut allt på nätet, betydligt smidigare att ta bilen bort till UFF och kasta in Ge-Kås kassarna där.
Tänk sen när auktionerna går ut då! Hur mycket jobb blir det inte då när man ska skicka allt!? Vad tusan har jag gett mig in på?

Mina auktioner hittar du här. 

Btw, om jag inte får mina kläder sålda, oddsen är små och hittills är det ganska dött, så får ni höra av er om ni är sugna på något plagg för då skänker jag bort ”skiten” 😉

Jag vill fråga Nicklas en sak med det går inte! Så fort jag öppnar munnen och tar sats skriker han TYST! I en timme har det varit så nu!
Förklaringen är att det är Antikrundan på tv. Då måste det nämligen vara knäpptyst här hemma.
Gissa om detta är irriterande!?

Min mobil ringer. På displayen står det ”Nicklas mobil”. Jag suckar lite då det är 5 minuter sedan vi pratade sist och jag då förklarade att jag måste plugga idag.

Josse: Mmmm, vad vill du nu då?
Nicklas: Hihihi, nu stör jag dig igen.
Josse: Jo, jag vet.
Nicklas: Men jag ville bara höra din röst.
Josse: *suck* men Nicklas, så säger du alltid när du vet att jag inte hinner prata i telefon och du ändå ringer för att du, till 99% , vill diskutera om någon av dina hemsidor.
Nicklas: Hihihi, jaaa. Okej då. Vi lägger på.
Josse: Neeeej! Säg vad du ville nu för annars ringer du om 2 minuter igen.
Nicklas: Hihi okej. Jag funderar på hur jag ska göra med några av mina större sajter, du vet att…
Josse: Aha! Jag visste det, jag visste det hela tiden! Du gör alltid så!
Nicklas: Hihihi, okej, jag ville bara höra din röst då, hihihi.
Josse: Hej då Nicklas.
*klick*

Jag känner min sambo för väl vid det här laget. Jag vet redan innan han öppnar munnen vad han tänker prata om bara genom att titta på honom. Jag känner igen tonfallen i hans röst och kan på så sätt avgöra om hur jag ska för stunden bemöta honom. Jag vet precis hur jag ska lägga fram idéer, gällande exempelvis renoveringen, för att han ska gå med på mina förslag, det handlar om att få honom att tro att det delvis, eller helt och hållet är hans idé, det är hemligheten ;-). Jag vet hans svaga sidor och hans starka. Framförallt så vet jag att han vet precis allt ovanstående om mig också. Han vet, att även om jag låter arg när han ringer och säger att han bara vill höra min röst, med baktanken om snack om hans hemsidor, så blir jag egentligen mest bara kär. Dagen går lite lättare och jag får ett fånigt leende på läpparna.
Man skulle kanske kunna kalla mig lättlurad 😉

Jag har precis gömt mig själv och hunden i köket för Jehovas var nämligen på intåg. Satt i soffan och läste men hann se i ögonvrån vilken bil det var som svängde in på vägen utanför huset. Aha! Kastade mig ner på golvet och krälade in i köket med en mycket misstänksam hund bakom mig. Tack och lov är hon en ganska kass vakthund så hon reagerade inte på dörrknackningarna utan valde att hellre i tystnad studera sin matte som låg tryckt mot köksgolvet med högrött ansikte och flämtande andning efter den ansträgning vilken det faktiskt är att kräla på golv.
Sist Jehovadamen var här fick jag erfara att hon inte är rädd för hundar så att släppa ut en lycklig Fia hade inte funkat alls.
Jag är ganska inne på att sätta upp en skylt med texten ”Jehovas förbjudna på tomten” för jag tycker att damen kommer hit lite väl ofta. Hon har svårt att förstå också, jag har ju sagt att jag inte är intresserad!
I alla fall, så har kan vi inte ha det, jag och Fia. Behöva sitta och vara beredd på att kasta sig ner på golvet dagarna i ända, det går ju bara inte för sig. Vi måste finna en lösning. Jag får klura lite på det där.

Nu tror jag minsann att han börjar bli lite förvirrad min sambo.
Han skulle säga något till mig och börjar då meningen med ”Du Fia…” Men han kommer på sig själv, det blev ju lite fel det där, Fia är liksom hunden, så han börjar om ”Jo, Lotta..” Men nädå, det blev visst fel där också. Efter en stunds fnittrande tillsammans kommer vi oundvikligen in på ämnet av hans val av namn. Fia var ju inte så konstigt, hon bor ju trots allt här. Men Lotta, hmmm.. Jag chansade på att det var någon dammig, gammal nervcell i hjärnan som kopplade ihop mig med Nicklas syster, Lotta. Att han av någon anledning kände att han var tillbaka där på pojkrummet och syrran satt på sängen bredvid honom och tittade igenom LP-samlingen, eller vad man nu gjorde på den tiden. Men nä, tydligen var jag helt fel ute för Nicklas påstår att han förväxlade mig med min mamma, han drar det så långt som att påstå att detta beror på att vi är så lika, min mamma Lotta och jag.
Om Nicklas hade varit lite mer rädd om livhanken hade han nöjt sig med min förklaring om syster-koppligen.
Men inte.
Han må vara lite förvirrad min sambo men rädd det är han då inte 😉