josse.se

Nu har jag precis dykt upp från köksgolvet där jag har legat gömd för andra gången idag. Man kan lätt tro att det är de där Jehovas som plågat mig igen, men nej, nej, nej. De verkar faktiskt ha gett upp, för ett tag i alla fall. Nu är det något mycket värre. Värre på så sätt att de är ännu mer ihärdiga och de ger mig otroligt dåligt samvete för att jag just gömmer mig för dem. Det är skolbarn! Det är skolbarn som knackar på min dörr idag, dem vill sälja majblommor de små liven. Tack och lov blev jag varnad redan hos frissan då det dök in ett gäng sådana där barn och ville sälja.
Kom nu inte med något snack om att jag är snål eller dum. Jag brukar gynna de där barnen när de knackar på, det brukar t.o.m. bli så att jag ber om en vanlig jävla blomma på nål men när de tittar på mig med sina bedjande barnögon drar jag till med lite av varje ur deras utbud. Jag är typen som köper de där extra grejerna som ingen annan vill ha bara för att barnen ska bli av med dem. Men i år sätter jag alltså stopp, det blir enbart majblommeshoppande av småsyrrorna. Men eftersom jag inte kan sätta stopp face to face med de där knackande barnen får jag helt enkelt gömma mig. På köksgolvet. Som vanligt. Och trösta mig med att de säljer slut ganska fort de där majblommorna eftersom det finns fler än jag som inte kan säga nej till bedjande barnögon….

Då var det tisdag igen. Vilken kass natt vi har haft! Jag kämpade på igår kväll för att palla sitta uppe och kolla på det där nya programmet, Misstänkt, på 4:an. Jag var så jäkla trött att ögonen gick i kors tillslut. Började kolla men gav sedan upp i en reklampaus. Varför ska det gå så sent!?
När jag hade sovit någon timme hörde jag hur Nicklas gick här och gromade och svor så att katterna slirade runt på golvet av rädsla för att sedan rusa ut genom luckan. Då var det tydligen någon av katterna som börjat spy så han ville ha ut dem fort. Det lyckades, tack och lov innan spyan kom så jag slapp torka… nästan i alla fall. Någon timme senare hör jag nämligen hur Nicklas skriker igen, då är det Fia som spyr! Suck, pust och stön, bara att masa sig ur den varma goa sängen och torka. Sedan vet jag att om hon inte äter efter en sådan spya kommer hon spy igen bara efter några minuter så jag fick hämta hundkex att mata i henne, mitt i natten! Tack och lov åt hon utan att kinka så det gick ganska snabbt och jag kunde hoppa ner i sängen igen. Efter någon timme hör jag att Plutten kommer in, han jamar, ganska högt, några gånger. ”Han har med sig något in” säger Nicklas och är helt bombis på detta medan jag tvivlade då det låter svårt att jama så högt samtidigt som man har något i munnen. Men det hade han, en död fågelunge. Förbannade katt! Kom aldrig och säg att katter inte ska matas för att de inte ska tappa jaktlusten, den här katten har fri tillgång till torrfoder och får burkmat 1 gång om dagen och nu har han den senste tiden plockat in byten flera gånger i veckan! Det här gången fick Nicklas gå upp. Sedan stängde vi källardörren så att katterna inte skulle komma upp, de hade orsakat tillräckligt den här natten. Efter den inicdenten sov jag dåligt då Fia helt plötsligt bestämt sig för att snarka megahögt! Höll på att bli galen! När jag väl lyckats somna dröjde det inte många minuter innan Ester drog igång, hon ville naturligtvis inte sova i korgen i källaren längre och protesterade högljutt. AAAARRRRRRGGGGHHHHHHH!
När min klocka väl rinde i morse var jag tröttare än när jag gick och lade mig i går kväll. I natt tänkter jag ta madrass, täcke och kudde med mig ner i källaren och sova där, blir lugnast så 😉

Den där muntliga tentan igår gick nog bra, tror jag. Man fick inte reda på någonting där och det var mycket svårt att läsa av examinatorerna. Den ena sa att vi hade gjort bra allihopa men den andra såg lite tveksam ut då. Det var några saker som jag inte kunde helt hundra så det kändes inte så bra. Blev pissförbannad på mig själv då jag vi fick frågan om en sak som jag precis läst om innan, kunde här hemma och pratade med gruppen om under förberedelstimmen, men ändå inte kunde 100 på tentan! Hallååååå pucko! Sen hade jag uppenbarligen förstått fel på det här med validitet och realibiltet. Jag kan förklara vad orden betyder men när jag sedan skulle berätta hur man kan använda de uttrycken i praktiken blandade jag ihop dem. Men jag tror ändå att jag klarade det okej. Om jag inte gjorde det är det en muntlig omtenta och i så fall hoppas jag innerligt att det blir på samma ord igen för då har jag ju redan grovjobbet gjort, måste bara hitta någon som kan förklara orden för mig också 😛

Nu har vi precis proppat i oss en massa grillspett och potatisgratäng. Mums va gott det va! 
Nicklas skötte grillen medan Fisråttan och jag busade med bollen. Fia kan faktiskt lyfta den där fotbollen och springa med den i munnen, ser mycket lustigt ut då bollen är lika stor som henne själv!

      
Nicklas skötte grillspetten

     
Jaag knycker bollen från en mycket irriterad Fia

     
Likabra att hon får den tillbaks, blir lugnast så 😉

Nu återstår bara diskussionen om vem som egentligen har lagat maten idag och därmed vems tur det är i morgon. Jag gjorde potatisgratängen (obs hemmagjord, ej färdigköpt!), skar upp kött och grönsaker och satte allt på spett. Nicklas vände spetten på grillen…. Jag tycker inte alls det är svårt att avgöra vems tur det är i morgon men snubben som sitter i soffan brevid verkar inte hålla med 😉
Nu är det dags för kvällspromenaden så att vi förbränner lite av det intagna och , framförallt, så att vi orkar äta glassen som väntar i frysen!

Nicklas åkte en sväng med Fisen till bästisen Kajsa efter jobbet. När han kom hem igen hade han med sig varsin mjukglass! Mums! Jag är galen i mjukglass! Det börjar synas på min kroppsform nu… 😉 I vilket fall som helst, Nicklas påminde mig om att ta en laktostablett innan vi högg in men jag orkade inte gå till köket och hämta. Går det så går det liksom. Det gick inte bra så nu mår man som man förtjänar. Men fan va god mjukglassen var!

Det vore en praktisk omöjlighet att ta med skolarbete ut i solen, dels, pga att jag har 6 böcker, en dator, ett anteckningblock och en väldans massa stenciler som arbetsmaterial, och dels (mest) för att jag inte har någonstans att sitta ute. Vi hade ett trägolv utanför altandörren. Där kunde man sitta och plugga, sola, äta osv. Där fanns både stolar och bord. Men nu har vi inget trägolv längre. Vi har ett grushål istället, övertäckt med presenning…. Vi borde haft en platta där nu, kanske inte det trevligaste att sitta på men ändå, bättre än presenning.
Om det går att uttyda att jag hyser en viss irritation över det där jävla hålet och den förbannade preseningen så är det en helt korrekt tolkning. Milt sagt.
Jag ogillar att vänta på saker och ting, gör det hellre själv än att vänta. Men jag kan inte få dit den där plattan av egen maskin så att säga, man får vara realistisk. Naturligtvis har vi bett någon om hjälp med plattan, men det innebär väntan, lång väntan. Vilket jag som sagt inte är intresserad av! Men det måste ju finns fler i denna vår värld förutom den vi har frågat, som kan göra plattor!?
När jag väl hittat någon som kan fixa vår platta startar nästa utmaning, den största av dem alla, att övertala Nicklas. Min kära sambo har, till skillnad från mig, inga problem med att vänta. No stress, är hans livsmåtto vilket jag kan uppskatta, ibland. Men jag har redan börjat ladda inför denna övertalningsprocess, igår kom han nämligen hem och berättade att han blivit vald till facklig ordförande på sitt jobb. Vilket tillfälle, tänkte jag! Detta gör honom naturligtvis på väldigt bra humör. En egoboast. Det är vid just dessa tillfällen som man ska ta upp sina förslag, han är motagningsvänlig för idéer under en viss tid efter en egoboast-händelser. Så ikväll min vänner börjar operation övertalning, ta ta ta taaaaam, följ den med spänning. 

Vaknade i morse av att det sa KRAS!
Och sedan sa det ”Fan också!”
Nicklas hade råkat välta ner ett BodaNova glas i golvet. Man kan nu lätt tro att jag därmed spenderade morgonen med att skälla och vara sur, men nej, snarare tvärtom. Jag låg lugnt kvar i sängen, efter en stund vände jag mig om för att beskåda förödelsen, men eftersom jag inte hade glasögon på var det lika suddigt som vanligt. Jag och Fia låg i alla fall kvar i varma sängen och lät blicken följa hur Nicklas vandrade runt med dammsugaren i högsta hugg. Min lugna reaktion berodde på två saker:

1. Jag vill ha de nya gröna BodaNova glasen, men eftersom vi har så många av den gamla sorten finns det inte plats för fler i köksskåpet.

2. Att se Nicklas dammsuga var en fröjd. Det händer inte så ofta och då får man passa på att njuta när det väl sker. En fantastisk känsla att få vakna till detta underverk! Jag njöt.

På det stora hela var det en mycket bra morgon. Jag hoppas att dagen blir lika bra, när man tittar ut genom fönstret bådar det gott i alla fall. Sol!

Igår kom Nicklas hem och berättade att de på hans jobb hade diskuterat huruvida man har delad eller gemensam ekonomi med sin partner. Ett intressant ämne!
När det framkom att jag, sambon, inte tar studielån (enbart bidrag), blev det lite diskussion kring detta. Nicklas anser att så länge man bor ihop, lever ihop, är det en självklarhet att man hjälper varandra ekonomiskt. I det långa loppet tjänar vi båda på att leva på Nicklas lön just nu eftersom vi då slipper ett lån, studielånet.  Visserligen tog jag lån de första åren, det var tvunget, vi hade inte råd att leva på Nicklas lön då, dessutom hade jag en lgh i Halmstad att betala hyra för i ett år, och den hyran var mer än halva studiestödet… Detta innebär att min studieskuld är på 170 000:-, vilket jag inte anser vara mycket för 5 års studier. Jag hade aldrig klarat av att hålla skulden på den nivån om inte Nicklas hade hjälpt till när det har krisat. Det var han som föreslog att jag skulle skippa lånedelen och enbart ta bidrag, detta eftersom han, vilket tidigare nämnts, anser att min ekonomi är hans ekonomi och tvärtom. Har jag lån, har han lån, har han lån, har jag lån, tja, ni hajjar grejen? 😉
I vilket fall som helst, de som har delad ekonomi har svårt att förstå vårt tänk. Bl.a. brukar man få höra att ”man måste reda sig själv”, ”jag har blivit fostrad att klara mig själv” eller ”man ska inte vara beroende av en annan människa”. Jag känner så väl igen de här uttalandena eftersom jag själv, en gång i tiden, ansåg exakt likadant. Red dig själv kvinna, var mitt motto Men man kommer till en punkt i livet då man inser att ensam är inte stark. Och bara för att man ska ”reda sig själv” eller inte vara beroende av någon får man inte vara dum. Det är väl en självklarhet att om jag ser möjligheten att slippa ta lån tar jag denna möjlighet. Annars vore man väl korkad!? Detsamma skulle naturligtvis gälla om situationen vore tvärtom. Om Nicklas någongång vill vidareutbilda sig eller på annat sätt behöver hjälp ekonomiskt så ställer jag upp i den mån jag kan. Teamwork you know 😉
Detta får mig osökt att tänka på den där gången när Nicklas lånade 5000:- av mig. Uj uj uj, vilken känsla! Det var på den tiden när jag tog studielån, då hade jag, tro det eller ej, ett sparkonto för kriser. Så någon form av kris måste det ha varit, kanske var det till renoveringen, jag kommer inte riktigt ihåg. Men att han lånade av mig, det kommer jag ihåg! Och det får han höra ganska ofta, det är liksom den enda gången i vårt 5-åriga förhållande som jag har haft en äkta känsla av makt 😉

Skämt å sido. Det är väl lite det där ett förhållande går ut på, inte själva maktkänslan kanske…. Men att känna en trygghet i att vara beroende av varandra, det ser jag som något bra. Det är lite mysigt sådär att veta att han ställer upp och att jag ställer upp och att vi delar allt (utom bakmaskinen för den är MIN).

Ett förtydligande här på slutet kanske vore på sin plats. Det är klart att jag är tacksam över att Nicklas har hjälpt mig ekonomiskt under de här åren, för även om han ser det som en självklarhet att göra det är det inte en självklarhet för många andra. Det är absolut Nicklas som betalar mest här hemma. Han tar de flesta räkningar, huslånet, osv. Jag hjälper till så gott jag kan, maten är t.ex. mitt ansvarsområde att inhandla, även om det jag skjuter till inte är en piss i Nilen i jämförelse med vad han behöver punga ut med.
Den här ekonomiska-modellen kanske inte fungerar för andra, vissa vill verkligen reda sig själva och det är ju jättebra om man känner så och också kan hantera det. Man får väl försöka hitta en sätt som passar båda helt enkelt. Man kan kanske anta att så länge det är lugnt i slutet av månaden när räkningarna ska betalas har man en modell som fungerar 😉